Det gjorde mig lite sorgsen av någon anledning. Har visserligen levt i Sverige den senaste tjugo åren, och upplevt nitton vintrar, så egentligen vet jag ju hur det går till (alla är zombies nedsänkta i grått slask från oktober till mars och sedan är man så svältfödd på sol att man solar sig i reflektioner från backspeglar), men jag vet inte. Den naiva delen av min hjärna tänkte kanske att det skulle hoppa från någon slags rekordvarm höst direkt till vår, inkassera vinst utan att passera gå. Men tackom och lovom, så blev det inte. Snön är här, så ut och lek i snön, små barn. Stampa i snöhögar, ät den gula snön, krama snöbollar och mula den svagaste ungen som inte kan göra motstånd. Åk pulkajävel.

Stadsbilden är lite annorlunda nu med det vita täcket. Den säkerhet jag började känna inför att hitta i Göteborgs innerstad är lite mindre säker. Alla berg och kullar som förut var potentiella utkikstorn och platser att orientera sig från är nu isiga hinder som det krävs arktisk utrustning för att forcera. Får väl ta det från början, och upprepa hälsningsfraser till den här nya staden jag kommit till.

Hej Stad, vill du bli min vän?

(Undrar ni var all action är har det inte hänt. Än.)

Sedan kan man också vända åt andra hållet från Stigbergstorget, vika av in på en sidogata och på något sätt gå förbi en fotbollsplan in i Slottskogen, gå förbi en damm som kan ha hetat Kikardammen och upp till en stort gammalt vakttorn i sten. När du cirkulerar den kan du gå ned till höger och ta en trappa ned som på något sätt leder dig till en kyrka. När du går förbi den kanske du förstrött tänker ”hur långt bort är egentligen Skansen Kronan”. Då ser du den nästan omedelbart. Därför att allt hänger ihop här.

(heja, han tror sig börja hitta, woho, hallelujah)

Jag är tydligen bevakad här i Göteborg, så alla geografiska fel som kanske infinner sig ursäktar jag såhär.

Det verkar som om det hela tippats över ända. I Stockholm var jag inte överdrivet aktiv dagtid, för att ta mig ut på kvällen. Jag hade redan sett allt i dagsljus, och det vara bara i mörker och alkohol som det såg annorlunda ut. Här krävs nästan dagsljus för att jag ska ha motivation att traska runt. Jag tog varje ursäkt för att gå ut som en förevändning för en utekväll. Nu tar jag varje anledning att stanna inne för att inte gå ut. Säger jag efter en halv vecka, efter en tredjedels helg, vilket inte behöver betyda att det är en pågående trend. Men så är det än så länge.

Men inget ont som inte för gott med sig. Vem hade anat att Sture Bergwall hade en sådan poetsjäl?

Men det var inte en övergiven frisbee som bara låg där och skräpade. En kvinna i pensionärsåldern kom framspringande för att hämta sin frisbee och passade på att skälla lite snällt (göteborgare blir aldrig arga på riktigt) och sade klämkäckt att

-Ja, där ser man faran av att ha lurar på sig. Jag hojtade och hade mig men du hörde inget.

Det gick inte att reparera skadan tydligen. Utslagsplatsen var där och där och målet var där och där. Det blev till att kasta om hela rundan. Attans.

Så kan det gå. Att spela frisbeegolf är tydligen en promenad i parken.

I alla fall.Mitt förslag är Dwayne Michael Carter Jr, även känd som Lil Wayne. Han har gjort anspråk på presidentposten i låten ”President Carter”. Förutom att han delar namn med den gamle stöten Jimmy Carter (president från 1977-1981) är hans åsikter inte alltför främmande republikanerna och deras blindtarm Tea Party.

”I change the stars on the flag into crosses”

Inte helt fel republikan-mässigt. De klagar ofta på att ett kors saknas i flaggan för ”världens största demokrati”, medan många europeiska länder stolt ståtar med ett. Måhända gillar de kanske inte meningen den rimmar på, ”getting head in the Oval Office”.

”Instead of allegiance, we pray”

Gör de inte det redan, också? Inte alltför kontroversiellt, skulle öppna upp då den endast förutsätter att man har samma religiösa tro men kanske inte samma nationalistiska inställning. Fast kanske skulle det vara för oamerikanskt.

I dokumentären om Lil Wayne, ”The Carter Documentary”, följer ett filmteam Wayne under turnéer och konserter vid tiden för släppet av ”Tha Carter III”. I en intervju får han fråga vad hans vallöften skulle vara. De är som följer:

”I would change the prices of gas, of course bring em’ down to where they was”

Of course.

”I’d put cocaine back in coca-cola”

Hade han pitchat det rätt för cheferna och understrukit hur mycket försäljningen hade ökat hade de nog nappat.

”I’d take off all ban of substances from sports. I don’t mind, as long as you keep scoring homeruns”

Hade ju ökat biljettförsäljningen i och med freakshowfaktorn, och idrottsmännens prestationer, så marknaden hade kanske okejat där med.

”I’d make prostitution legal”

Så länge inte staten äger dem.

”Shit, you know I’d legalize weed, first and second”

Kaliforniens guvernör kunde han blivit i alla fall.

”No more child support. She don’t get nothing. Period.”

Republikanernas kvinnosyn, check.

Nä, han kanske inte hade varit idealkandidaten. Men mycket skulle de säkert skriva under på av ovanstående. Och han är knappast för populistisk, för ”mitten”. Lil Wayne 4 president!

Det är att sätta pulsen på småstadsmentalitet.

1. Idola tribus
Släktets fördomar. Här finns en benägenhet att lägga in en harmoni och en ordning i naturen som inte finns, benägenhet att anta målsorsaker och att tolka naturföreteelser i analogi med mänskliga handlingar och viljeyttringar.

Helt enkelt den klassiska megalomanin hos mänskligheten, som visserligen tagit oss dit vi är idag men också skadat oss mycket. Våra antaganden om att naturen på något sätt skulle bry sig om oss och att vi är den viktigaste varelsen på planeten är något vi måste softa med. Sådana här mekanismer föder tankar om ett utvalt släkte, Gud och religion, en i mitt tycke alldeles för billig tolkning av tillvaron.

2. Idola specus
Grottans fördomar. Medfödda anlag, uppfostran, vanor e.t.c. En mänsklig gyckelbild. Människan söker vetandet i sina små världar, inte i den stora gemensamma.

Den här måste definitivt fimpas om vi ska fixa att leva tillsammans. Förmågan att se saker ur andras perspektiv är viktig att träna upp, och även om man inte håller med sin meningsmotståndare tjänar båda parter på att lyssna. Mycket krig och annan skit har kommit ur idola specus.

3. Idola fori
Torgets fördomar. Beror på språkets makt över tanken. Orden utövar våld på förnuftet och anställer en allmän förvirring. Människorna blir förledda till oräkneliga meningslösa strider.

Min tolkning är att bara för att vi tror att en sak betyder det den gör behöver den inte göra det i någon annans ögon. Den hör ihop lite med fördom tre och även fyran och kan väl precis som de två bekämpas bäst genom att lyssna och inte bara prata på i tron att det är man själv som har rätt hela tiden. Det har man inte. Utom när man har det.

4. Idola theatri
Teaterns fördomar. Förutfattade meningar, auktoritetstro. Åtskilliga politiska irrläror som är aktuella även i nutid.

Auktoritetstro är ett jävla piss. Inget ger egentligen läraren, prästen, den vuxne eller den mest maktfullkomlige rätt bara för att samhället säger att den har det. I sin förlängningen leder den här fördomen till fascism. Den som kan skrika högst och har den bästa masken får makten. Det handlar om att se ett steg längre och sträva efter att se samband. ”Vem tjänar på det här”, ”vad är syftet med det här”, ”varför tycker jag som jag gör egentligen” är bra frågor att ställa sig själv för att motverka effekten av idola theatri.

I den mån vi uppfyllde ett oavvisligt krav
så vi har lagt miljoner i en för tidig grav
ty villkoret för sinnesfrid var offer i blod
och det var ett språk som vi verkligen förstod
dom allra första kristna fick lida hemska kval
vi slängde dom för vilddjuren i hundratusental
sen blev vi kristna själva och till inkvisitionen
släpade vi kättare till avbön inför tronen

Vi lever i en pågående häxprocess.