Vid allt som är gott här i världen har den här mannen fel.
”De flesta människor som sysslar med ord har inte mycken tilltro till dem och jag utgör inget undantag- särskilt de stora orden som Lycklig och Kärlek och Ärlig och Stark. De är för svårgripbara till innebörden och alldeles för relativa när man jämför dem med skarpa, elaka små ord som Skitstövel och Tarvlig och Falsk. Med dem kände jag mig trygg, eftersom de är rakt på sak och lätta att fatta.
Men de stora orden är svåra, och de krävs antingen en präst eller en dumsnut för att använda dem med övertygelse.”
-Hunter S Thompson, The Rum Diary
Oftast är Wiehe klok. Wiehe tar de svaga och förtrycktas parti, och vet att barnet och lekfullheten i en bör hållas vid liv, annars grånar man och blir gammal. Wiehe har gjort bra musik (om än texterna går enligt devisen hellre Budskap än acceptabla rim- men hey, allt går med grov skånska och stor vilja), och oftast varit klarsynt nog att nyansera det mesta han skrivit.
Men han hade fel en gång.
Melanie Safka, känd under artistnamnet Melanie,en blomdoftande tös som tyckte (eller för all del fortfarande tycker) om ord och begrepp som fred, frihet, solidaritet, fred, frihet, fred och rullskridskor. Hon gjorde en låt som heter Peace Will Come (According To Plan) där budskapet nog är att vi är en och samma flod fast med många bäckar små, att det står skrivet i stjärnorna att vi en gång skall flyta tillsammans i en evig fredsflod, och … ja, fred är någonting schysst helt enkelt. Och för att kunna få fred måste vi samarbeta.
Det här är ett påstående som är korrekt i sak. Dessutom ett de flesta kan skriva under på enligt devisen mord, bomber, eldhav, våldtäkter, sprängda byggnader<inte mord, bomber, eldhav, våldtäkter, sprängda byggnader. Att sedan kritisera sättet Melanie framför budskapet på (blommor och vatten löser allt, för det är planen för mänskligheten) kan mycket väl vara på sin plats. Men mäster Wiehe väljer en annan väg.
Den tolv minuter långa (och tjatiga) Fred (Till Melanie), den sista (och den man alltid hoppar över) låten på Garanterat Individuell, Hoola Bandoola Bands första LP från 1971, behandlar ämnet. Den retoriska frågan ”är det verkligen fred vi vill ha/till varje tänkbart pris?” utgör refrängen, och små instick om vad Wiehe anser kommer med freden är versernas bygge. Han driver tesen att fred inte utgör paradiset på jorden, att orättvisor fortfarande kommer finnas kvar, etc etc.
Må vara hänt. Ingen, inte ens Melanie, har påstått att fred kommer att lösa allting. Men det är lättare att prata med någon som inte riktar sitt vapen mot en. Det är trivsammare att bo i ett hus som inte är sönderbombat. Det är lugnare att sova om natten om man vet att soldater inte när som helst kan storma in och skjuta vilt. Och om vi tittar på den matematiska formeln igen (mord, bomber, eldhav, våldtäkter, sprängda byggnader<inte mord, bomber, eldhav, våldtäkter, sprängda byggnader) känns den rimligare än motsatsen.
Dylan Moran pratade om den arabiska våren och sade att en sådan revolution skulle ta tusen år i Sverige. Efter hundra skulle vi knyta näven i fickan, efter tvåhundra skulle vi harkla oss, efter fyrahundra skulle vi tyst klaga på att kaffet var för varmt och de efterföljande sexhundra skulle gå åt till att öppna mötet om revolutionen. Det var ganska kul sagt.
Det är väldigt lätt att sitta i Sverige och tryggt peka finger åt hur konflikter skall lösas världen runtom (kan de inte bara bli vänner? kan inte alla få exakt lika mycket mark?), och ännu lättare att säga ”app, app, app, Melanie, allt löser sig inte med fred”, men … ja, det är nog verkligen fred vi vill ha. Annars kommer ingenting annat av det som nämns i Fred (Till Melanie) att kunna lösas.
Den första maj 2012 drömde jag om överklassen.
Samma klass vars poeter Jocke Berg inte ansåg kunna säga honom någonting (bara var ettusenförsta).
De drömde jag om, och ingången var Eya.
Vi möttes upp någonstans i en betongig park någonstans och pratade om livet. Hon med sitt starkt smittande skratt, jag antagligen med cyniska kommentarer om omvärlden, bidragande till samtalet med de kvaliteter som människa jag eventuellt har.
Hela tiden pockade tankar om parkhäng och öl senare. I drömmen var det nämligen en sådan där sommardag som inte går att spendera på så många andra sätt.
Så fick hon ett telefonsamtal. Hon skrattade under det, och jag tänkte på om jag skulle suga i mig en första folköl eller inte. Vilket jag gjorde. När hon var klar med samtalet, och jag nästan klar med folköl, föreslog hon att jag skulle följa med till någon fest någon snubbe skulle ha. Han hade något vanligt svennenamn, Eric kan det ha varit, fast betoningen Eya lade in i det sade en att hans efternamn inte direkt var värd bara kattpiss. Han bodde visst i närheten.
I några slags märkligt krokiga garagegångar, ett vindlade grottsystem, i dunkla bankettsalar, höll man till. Det var kyligt mot mig från starten, och Eya försvann snabbt. De första jag hälsade på, i en grottsal som väl bäst kunde liknas vid en tambur, var väldigt stela mot mig. Ibland tycker överklassen det roar dem att anklaga mig för att ha en slapp fisk till handslag, men i drömmen var det deras oengagemang som sken igenom. Fast samma regler gäller liksom inte för de med pengar. De kan ändras på och trollas med under resans gång.
När den femte i rad totalt ignorerade mig, blev jag arg. Nu var jag folkölsfull och uppstudsig. När jag passerade nästkommande grupper av människor blev det bara att jag skrek ”tjenare boysen!” om det var killar, ”hello görls” om det var tjejer och ”halloj folket” om det var blandad klientel.
Jag kom ut i den stora festsalen, där festfolket satt samlade i en stor kvadrat kring ett gigantiskt avlångt bord. De var utklädda, i maskeradbalsmasker och sådant. Kanske var det deras vanliga kläder förresten. Eya hade funnit Fanny, eller någon. De satt och fnissade i något hörn.
Här var det inte ens lönt att hälsa, för dessa kyliga blickar trängde nästan igenom min fyllerustning. Jag passerade dem under tystnad, tog sikte mot något slags grottkök åt höger till. Det var dödstyst i några sekunder, men så fort jag lämnat lokalen hörde jag hur sorlet tilltog.
Köket: här är mitt drömminne suddigt. Men det bör ha sett ut som en sammanslagning av alla lyxkök jag varit i, de rensade ytorna och stilrena spisarna var där i alla fall. Skillnaden var bara det att svart onyxmarmor och ett märkligt grönt spökljus dominerade. Stämningen därinne var mer dämpad, men de bar också masker. De hälsade i alla fall, vilket väl gjorde dem till ett mellanting mellan festfolket och tamburfolket.
En tjomme sköt tillbaka masken i pannan, tog mig i hand och såg mig i ögonen. Han kan det ha varit, som hade festen. Vi började snacka.
I högstadiet var jag tystlåten, tillbakadragen, blyg om man så vill. Den regeln har dessbättre slutat gälla. Bara jag och den andra parten vill tror jag mig kunna upprätta i alla fall inledande kontakt med de flesta. Här, i drömmen, gick det i alla fall.
Vi snackade nog om festen, vilka jag kände (Eya och Fanny) och vilka jag inte kände (alla andra). Sedan kan vi ha halkat över på fotboll, om det nu var Bajen som spelade eller Arsenal som hade något derby eller om Champions League var på tapeten. Det kändes lite stelt i början, som det gör när man tvingas prata engelska, men efterhand flöt det på allt bättre. Tills vi avbröts av hans polare, ett par brölande individer ur manssläktet, med kostymer och slipsar fastän utan finesser i övrigt. Kanske är det så att alla vid en viss promille når ett stadie där man beter sig som en idiot. De här hade gjort det
De kom i samspråk och det lät som Sandhamn, brudar, vrålåk och brudar. Jag sög på jag vet inte vilken folköl i ordningen och min känsla var helt och hållet malplacé.
Nu fyller jag kanske i detaljer som inte fanns i drömmen, men jag tror Eya kom in i köket då. Visst var det så? Jo, så var det.
Killarna i det närmaste kastade sig över henne, hälsade som om de inget annat ville än att ha henne i säng. Hon spelade vänlig, utbytte artighetsfraser och tryckte bort deras tafsande vänligt men bestämt. Bakom deras ryggar himlade hon med ögonen, blinkade åt mig att någonstans var nog ändå detta jordens avskum vi tampades med. När de fattat att det inte fanns något där att hämta överföll de mig med få sammanhängande ord men i gengäld många ljudliga ööh-anden och låtsasboxningar. Till slut försvann de samman med ställets ägare, och lämnade mig och Eya kvar.
Vi pratade i mun på varann, förekom varandra med tillmälen i stil med ”vilka idioter”.
”Vad konstig överklassen är”, minns jag att jag sade. Hon bör ha hållit med.
”Jag tror jag drar nu”, sade jag sedan.
”Jag hänger med” svarade hon. ”Ska bara hitta Fanny först”
Jag erbjöd mig att vänta vid ingången till festsalen, och hon lovade att det skulle gå på högst fem minuter.
Det gick minst en kvart.
Jag hade ett himla sjå att hitta mina saker, minns jag, fast jag knappt tagit med någonting dit. Men sedan stod jag lutad mot den kalla grottväggen lyssnande på något slags tal som Eric höll. Han höll hela salen fokuserad under ett tal med tydliga interna gester och yviga gester.
Jag såg i ögonvrån hur Eya och Fanny närmade sig och gjorde mig redo för att gå, då han plötsligt pratade om mig. Det var inte tu tal om att det var mig han menade.
”Vi har en utböling ibland oss. Hälsa på Arvid, Arremannen, kärt barn har många namn.
Alla: ”HEJ ARVID!”
Jag mumlade väl tjena, och muntert tumult utbröt. Det skrattade och fnissades. Med all önskvärd tydlighet framgick att jag var deras clown. Något märkligt: han talade väl om mig, ändå sken hans överklassironi igenom. Den är inte så subtil. Jag trodde inte en sekund på att han uppskattade mitt val av cologne eller att han tyckte att jag ”bar upp mina kläder” på ett extravagant sätt. Han gick på så i något slags förtäckt (om än inte väl förtäckt) personangrepp, och jag vände på klacken, vände dem ryggen. Jag hojtade att de kunde dra åt helvete, pekade långfinger och drog därifrån.
Så blir det nästan alltid. Eller nej, sådana uttåg är ovanliga, men jag vet inte, kanske inte kan föra mig i de fina salongerna. Det är heller inga salonger jag vill befinna mig i, men hamnar där då och då. Det är lätt att ruska av sig dylikt gallerispel, men det är svårare med självgodheten och behovet av att ha någon att ge sig på.
Skratt som ekade elakt följde mig genom grottorna som vindlade utåt och uppåt mot frihet. Först när jag såg dagsljus kunde jag lugna ned mig. Grottorna hade lett ut från Billebro på Frejgatan, med JENSEN Norra och Vanadisparken helt nära. Märkligt var det att det som nyss varit ett grottsystem fyllt med brats nu var en ljud- och ljusaffär, men sedan har ju drömmar sällan byggt på logik heller. Eya och Fanny var med mig i alla fall. Jag knäckte min sista folköl och kallade festfolket för idioter.
”Äh, det var bara på skämt”, sade Fanny.
”Det vet jag väl”, muttrade jag då.
De verkade inte bry sig, och då brydde inte jag mig heller. Ute var det sommar, och paradiset Vanadis var bara uppför en trappa. Vi tog sikte på det ställe där man kunde umgås under mer lättsamma, mindre uppstyrda former.
Det var min förstamajdröm.
Jag vill tro att grottbanketten bara var en illusion, bara min hjärna som spelar spratt med mig, men så är det ju tyvärr inte. Det är på liknande manér överklassens barn ”löper amok”. Och medelklassen. Och arbetarklassen. Skillnaden ligger i hur man ser på det här med pengar tror jag. Överklassen tittar ned från någon slags mattkant, medelklassen sneglar ditåt och arbetarklassen tittar uppåt med hat. Materialism är deras enande filosofi, fast de bara ansätter den från olika håll.
Släpp det där. Allt är förgängligt. Förstamajdrömmen bjöd inte på någon annan insikt än att det inte är så mycket att haka upp sig på, och att de flesta problemen är i våra sinnestillstånd.
Och att vi är ena jävlar på parkhäng, de jag känner och jag själv. Må det vara Skinnisparken i Stockholm, Botaniska och Stadsparken i Lund, Ekonomikum i Uppsala eller Slottsskogen i Göteborg. Eller vilka andra parker som helst för den delen. Det finns inga bättre kamrater.
Med detta vill jag tacka Lund för en jävel till Valborg och Stockholm för en grym vecka. På återseende, mina fem ören, fred på jorden, big up to mah homiez. Tju.
Ljus åt det förvitnade
Med spiror uppåt himlen till
Det döende bak höghustak
Är rött och blått i skymningen
Kol åt det förkolnade
Som måste bort på sophögen
Det finns ingen pånyttfödelse
I ruiner och i kaostankar
Kärlek åt de förgrymmade
Med hat i sina blodådror
Man måste vägra blodutgjutelse
Om fred skall kunna inträffa
Eld åt de fördömande
Som pekar hårt med Bibelhand
För mycket blod som blivit vattenfloder
Vatten som brounderflutits
Varmt åt det allra kallaste
Kroppsvärme åt de ensamma
Stugvärme åt de hemlösa
Ett hemland åt de rotlösa
Mer av det försonande
Det är en fånig fredstanke
En glipa i något ogenomträngligt
Men det enda vi har
Den nyligen genomförda trippen till Oslo, huvudstad i vårt grannland Norge, var en nedkylande och välbehövlig liten fyradagars. Det starkaste som blir med är nog vår grillning vid en fjord, medan Hurtigruttenbåtarna tuffade förbi, fastän det var lite kallt.
Och Rudolfs bar. Vi åkte längst ut med tunnelbanan (i Oslo har de alla tänkbara färdmedel, både spårvagn, tunnelbana, buss och högrälsbana), till ett ställe som heter Vestli. Vi hade någon idé om att vi ville se kullar. Det var mest hus, och kullarna vi tänkt oss att hamna uppepå visade sig ligga åt ett annat håll. Så vi klev in på (den enda) lokala baren och möttes av en karaokekväll. Jag själv gjorde lite insatser med bland annat Californication och All Along The Watchtower, men jag diggade mest Frank.
Föreställ er en redig norsk gutt som i bästa hawaiiskjorta och ölmage för kung och fosterland klämmer i på dängan Alt For Norge. Då skrålar man själv med till slut.
Det var mäktigt.
Jag har marinerat mig i Klas Östergren på sistonde. Han är enligt mig väldigt skicklig på att beskriva ett varande, ett skeende som inte kanske har någon direkt början eller slut, som bara är. Hans långa och korta böcker är nästan lika bra: i de korta handlar det om en viss stämning eller stund, ett ögonblick om man så vill. I de längre är det mer ett flertal sådana ögonblick som slås ihop till en helhet, en massa samlade texter som flätas in i varandra och förlorar sig i utläggningar om något annat men ändå har en röd tråd. I Gangsters, uppföljaren till 1980 års Gentlemen, utkommen över tjugo år senare, hade någon inringat följande stycke, en passage på sida 353, med bläck:
”Det finns en särskild ångest som hör till den tidiga morgonen och den infinner sig gärna på hotellrum, i främmande miljöer och den kan vara besvärlig att tas med. Om tid och rum någonsin kan sammanfalla så hör tiden till det som kallas ”dödtid” och hör till de numrerade på ett hotell. Att uppfatta och omfattas av ett avgränsat ”nu” är så påfrestande att man brister, går sönder inombords, faller i bitar som aldrig mer kan fogas ihop på samma sätt som ”nyss”. Man hamnar mellan två hjärtslag, mellan två andetag, utan minne av det förra och utan föreställning om nästa. Ett rytmens kollaps. Ett gränslöst tomrum”
Det kan jag hålla med om. Han tillskriver det en väldigt stor betydelse, gör kanske själva stunden större än den är. Vad jag upplevt ett par nätter när man somnar/dagar när man vaknar i mitt liv (bland annat vid flytten till Göteborg och nu senast i Oslo) är i alla fall något liknande. Det är något med att resa, med att byta sovplats, som gör att man vinner över tiden. Man är i rörelse och sitter inte bara och inväntar ticken och tacken. Trygghet är i det läget en faktor som kanske får stå undan, och det är då stunder som de Östergren är inne på infinner sig. Något tryggt dör, men något nytt föds. Det man har kvar är sina minnen, det är de man är.
”If you leap awake in the mirror of a bad dream
and for a fraction of a second you can’t remember where you are
just open your window and follow your memory upstream
to the meadow in the mountain where we counted every falling star”
Paul Simons ord till sin dotter i Father and Daughter. När den här stunden infinner sig, och något tryggt och gammalt dör, föds något nytt. Man är densamma, fastän inte riktigt. Jag tror att det är något bra, när man vinner en sådan strid mot tiden.
